Terryleene

När jag väl bloggar, ligger jag på ett snitt på två per gång. Det kan funka för att hålla vissa läsares intresse uppe.
Jag var på en konferens om cannabismissbruk idag. Tidigare har den gått av stapeln i Stockholm och förra hösten fick jag veta att jag var på tur att få åka dit (alla andra hade redan varit där, så de kunde typ inte neka mig). Då bestämde sig fucking länsstyrelsen för att Well, GBG ska inte vara sämre än the big Hufvudstad. Vi kan också ordna konferens. Så tji mitt betalda Stockholmsbesök med hotellvistelse.
Det bjöds på lurre och kaffe med dopp. Det är fina grejjer. När vi (vi var sex st från mitt jobb) satt och lunchade såg vi gammal patient gå mellan borden. En av våra riktiga gamla rävar. Vi hejade och började fundera på vad han gjorde där. Jo, minsann, hade han inte haft en riktigt bra plan förra gången han skrevs ut? Han skulle ju dit och dit och göra det och det. Det kanske fungerade, och han har hittat folk som tror på honom och vill satsa och blablabla... spekulerade vi vilt.
Efter lunchrasten gick alla tillbaka in till sina platser och det första som utannonseras är: Under pausen har det smugit omkring en individ som inte hade med konferensen att göra, och flera har blivit av med saker. Så kolla era väskor...osv.
Hah! Vi kände oss lite lurade.
Så jag sprang ikapp honom och brottade ner honom och ba: -Sluta vara en sån klysha! Du måste inte smyga omkring i kulisserna och sno saker bara för att du är en addict!
Och han tittade lesset på mig och jag såg en liten tår smyga sig ner för hans vindpinade kind när han sa: -Det är mitt liv, jag känner inte till något annat...
Jag höll om honom länge och hjälpte honom in i värmen. Väl inne gick vi in och han återlämnade de stulna persedlarna och sen sjöng vi We shall overcome och nu bor han på vår soffa. Han lagar jättegoda järpar.