SOS
När vi satt och käkade middag ringde det. Thea svarade. Annars när hon svarar brukar hon stå helt knäpptyst och bara glo. Eftersom hon faktiskt pratade i telefonen den här gången lät vi henne hållas, annars brukar vi mest slita luren ur handen på henne.
Men nu pratade hon alltså. Det var skitgulligt, hon ba: Hallå! Vi äter middag...tomater...och lax...
Vi hörde sirener utanför och Thea höll upp luren och sa Det är ambulansen...
Vi skrattade och pratade om hur gulligt det hela lät -Du får prata i telefonen sa vi. Och hon fortsatte och prata och sen ba -Det är bråttom...Och gav luren till mig.
-Hallå! Det här är SOS alarm, ambulansen. Ni bor på denochden gatan, inte sant?
-Jaaa...?
-Kan ni öppna porten, er granne är sjuk och vi kan inte komma in!
Det var liksom ambulansen i telefonen. Och vi hade suttit och garvat åt gulliga lilla Thea som pratade i telefonen. När vår granne höll på att dö av hjärtinfarkt/stroke/kniv i bröstet. Rätt surrealistiskt. Varför ringde de på hemtelefonen? Vi har ju porttelefon. Borde inte det varit enklare?
Sjukt iallafall.
dramatiskt! väldigt rådigt av henne att passa luren vidare sådär tycker jag. professionellt.
Eller hur. Och ännu stoltare blev jag när hon helt själv började göra HLR och trakeotomi. That's my girl!
Hon skulle sagt som Frida en dag i telefonen: "Moddafokke"
Ni hade ingen tanke på att grannen kunde dö??
Efteråt ja. Men vi visste ju inte att det faktiskt var ambulansen som ringde. Jag trodde det var en kompis så vi satt där i godan ro och fnissade åt vårt "charmiga" barn.
Fast tänk på hur ni hade känt er om grannen DÖTT efter ert lilla gulliga "barnspex"
tänk, det var så jävla jävla akut att dom var tvungen att ringa er hemtelefon innan de ens kommit fram, för att va säkra på att komma in med ens!
och så utsätter ni er granne för det här!
